THESS/NIKI & ATHENAS
December 2007 & januari 2008

Min resa till Grekland gjorde ett djupt och passionerat intryck på mig. Den fick mig att drömma om grekiska gudar och gudinnor och antikens Europa, fick mig att känna orientens omedelbara närhet och den förde mig närmare människor som gör mig glad, som får mig att skratta. Jag är så glad att jag äntligen gjorde denna resa, som jag planerat sedan år 2000. Hur kan man vänta så länge? Men det är bättre sent än aldrig. Nu har jag fått en ännu starkare vilja att åka på fler resor som jag drömt om att göra så länge: Brasilien, Japan och på safari. Men dessa reseberättelser får vänta för nu är det först dags för en resa som börjar 4000 år tillbaka i tiden.

I Grekland fanns ett avancerat samhälle för så länge sedan så att det är svårt att föreställa sig hur vi kunde ta så lång tid på oss uppe i norr att få tummarna loss. Detta har vi lärt oss under historielektionerna i skolan men det är inte förrän man ser tempel, ruiner och andra lämningar som man greppa storheten av Greklands historia. När jag stod uppe på Akropolis med Parthenon bakom mig kände jag mig så upprymd av liv, så levande.

Aten har 5 miljoner invånare och dess byggnader sprider ut sig så långt ögat kan nå, i alla riktningar. Man kan tro att det alltid varit såhär, men Greklands huvudstad expanderade explosionsartat efter 1913 då det så kallade befolkningsutbytet skedde: 1913 föll det Ottomanska riket och Thessaloniki blev grekiskt. Alla turkar (dvs muslimer) som bodde i Thessaloniki och Makedonien blev förflyttade till Turkiet och alla ortodoxa greker som bodde i Turkiet, blev flyttade till Grekland. Och på det sättet flyttade de flesta till Aten och staden växte i expressfart.

Just nu läser jag Mazowers bok ”City of Ghosts” som handlar om Thessalonikis fascinerande historia. På gränsen mellan väst och Orienten har inte historien stått stilla! Dess geografiska läge speglar sig ännu idag på många olika sätt i samhället: En av Simos kompisar som flyttat till Holland sa att han har blivit ”westernised” och numera alltid är punktlig. Intressant uttalande för ingen annan än grekerna själva tänker väl på att Grekland skulle lika i öst? Men islam har ju varit religionen här i över 500 år och det har gjort sina avtryck. De flesta kyrkor har varit moskeer, men bara några få har minareterna kvar. Jag kan tänka mig att moskeer i Istanbul – eller Constantinopel som det hette i Ottomanska riket – har mycket liknande arkitektur, men att det ”känns” helt annorlunda eftersom dess färger och utsmyckning är av helt annat slag än de ortodoxa kyrkorna i Grekland. Grekland har två ”påvar”, en som fortfarande sitter i Constantinopel och en som sitter i Aten. Skillnaden mellan katoliker och ortodoxa är att katoliker tror på treenigheten…

Jag gillar länder som inte antar sig vara självklara. Människorna är mer humble och mer intresserade av omvärlden-i alla fall är det mitt intryck och det är nog ingen tillfällighet att dessa två länder och dess befolkning har gjort så stora intryck på mig. I Greklands fall verkar de ha ett Italien-komplex. När jag sa till Simos att Atens antika tempel var vackra och att det för mig är så annorlunda att befinna sig i en stad med en så gammal historia, sa han att ”då måste jag åka till Rom minsann”. För där är det många gånger vackrare. Italienarna har, enligt honom, haft vett att bevara de gamla byggnaderna och inte förstört och byggt anskrämliga bostadshus över. Förståeligt kanske, för Italien har alltid haft de ekonomiska möjligheten och dessutom visheten och kunskapen att bevara inför framtiden. Många unga pluggar italienska och en resa till Milano är första pris i frågesporter och radioprogram.

Italienskt mode är nummer ett. Och greker är mycket välklädda och stylade. Nyår firade vi på Makedonia Palace, sjunde våningen, med utsikt över Thessalonikis bukt. När jag fixade till makeuppen på toaletten kände jag mig – trots att jag var uppklädd dagen till ära i mina finaste kläder – som en rufsig brunbjörn från den nordiska urskogen. Inte för att jag såg ut som en,men i jämförelse med alla superuppklädda grekiskor med sina 2 kilos Prada och Gucci sminkväskor så kände jag mig snarare som en brunbjörn än en graciös leopard. Lustigt att denna tanke slog mig redan där på toaletten och inte endast i efterhand! Vi drack rosa champagne för 15 Euro glaset och dansade till ”Everybody needs somebody to love.. I need you, you, you…”. Sen gick solen så sakta upp över horisonten och det tre-benade Halkidiki.

Euron har enligt många gjort priserna ohållbara: En kopp kaffe kostar mellan 4 och 6 Euro i Thessaloniki. Om man då samtidigt vet att genomsnittslönen är 1000 Euro i månaden, kan man undra hur hushållsekonomin går ihop. Svaret är att den i de flesta fall inte går ihop. Hyran är iofs billig, ca 400 Euro för en medelstor lägenhet, transport och restaurangbesök likaså. Men att shoppa loss i Grekland är inte ens ett alternativ för mig som tjänar 4 gånger mer före skatt än den grekiska genomsnittslönen! Damskor kostar från 100 Euro och för män ca 150. Naturligtvis finns det också billigare, men de jag såg kändes plastiga och inte så bra kvalité. Så för min del blev det inte så mycket shoppande som jag hade planerat.

Men största skälet till att min resa blev mycket ekonomisk var att grekerna vägrar att låta dig betala när man går ut och äter! Inte bara första gången, men alla. Och eftersom det är en restaurangkultur, så blir det många besök under 11 dagar. Mycket mat. Mezze, smårätter som delas av alla vid bordet. I Thessaloniki åt vi mycket skaldjur och fisk. Baccalán minns jag speciellt. Första kvällen gick vi på en enkel fisk och skaldjursresto i Kalamaria med Simos pappa och en vän till honom, Erini. Ett gäng vid bordet bredvid oss spelade bouzuki och sjöng i högan sky. Vi drack rött vin som vi blandade ut med Sprite, en blandning jag lätt ska fortsätta med. Friskt och törstsläckande. Och som man kunde ana, så var Feta ost en ingredient i nästan alla rätter. För en laktoveggie som jag var det mot förmodan en lätt match att bli mätt. En annan vanlig, men otippad rätt var ris med svamp, russin, pinjenötter, valnötter och lite sesamfrön.

Sötsakerna är sen ett kapitel för sig. Min absoluta favorit är Melomakaronas, julkakor gjorde på mycket honung, brandy, lite öl och kardemumma, med en speciell och mycket sliskig sirap över. Simos har skrivit ihop receptet och jag ska försöka baka. Ungefär som han försöker göra våra kanelbullar. Nyårsafton är en större högtid än julafton, för på nyårsafton kommer St Vassilis med presenter. I Grekland får man inga presenter på julafton-det är väl för långt för jultomten kan man tänka sig. Så på nyår serveras ca 4 olika bakelser. Vassilis-pajen har ett gömt mynt inuti och simsalabim, den som finner det, har ett lyckligt år framför sig. Det var riktigt högtidligt när Simos pappa Dimitri skar upp pajen. Men den mest annorlunda och roliga traditionen var att smasha ett granatäpple. Det är tydligen så att det bringar tur och hälsa att efter tolv-slaget kasta ett granatäpple från hallen in i huset så att det smashas och stänker över hela golvet. Sen är det också tradition att det är mycket viktigt vem som är den först personen som kommer in i huset efter klockan tolv. Om det är en person som man inte sympatiserar så mycket med så släpper man inte in honom eller henne. Hos familjen C. fick jag äran att vara den första igenom dörren och att kasta granatäpplet. Som tur är smashades det precis som det skulle och golvet blev slibbigt och kletigt.

Nyår firas med familjen och en stor middag hemma och vi gick först ut vid två-tiden. Innan middagen hade vi också varit ute och träffat kompisar och kom först hem vid halv-elva tiden. Lite stressigt kändes det för mig som är van vid 31 december ritualen att duscha och fixa till mig flera timmar innan! Hela dagen var så intensiv så när vi väl kom hem klockan 6 på morgonen kunde jag inte sova. En timme efter jag till slut somnade väcktes jag av en 1 januari parad på gatan. Simos bor ju på Tsimiski som är en av två av Thessalonikis huvudgator, parallell med Via Egnatia, vägen till Rom.

Den 1 januari sov vi till klockan tolv och åt lunch vid ett. Sedan var det dags att socialisera igen och ”meet up for coffees”- grekernas absoluta favoritsysselsättning. Jag har aldrig varit i ett land där kaffedrickandet är en så central del av livet och vardagstillvaron. Det hela kanske härstammar från att det tar en kvart att tillaga en kopp turkiskt kaffe, det ska långsamt hettas upp och sen ska själva sumpen sjunka ner i koppen. Mindre koffein och skonsammare för magen än vanligt kaffe säger de. När grekerna gå ut för att dricka kaffe betyder det minst två timmar på ett ställe, i gott sällskap, God bless den som går ensam. Bordet fylls snabbt upp av tomma kaffekoppar och frappéglas. Frappé. Efter påskfirandet är det nog det heligaste som finns i Grekland. Skummat kallt Nescafé med is, med sugrör. Dricks året om. Lika grekiskt som Caipirinhan är brasiliansk. Och gud vare den som planerar att möta sina vänner för en kaffe långt i förväg! I call you, är väl den vanligaste grekiska meningen jag vet efter Olla Kalla. Som pappan säger i My Fat Greek Wedding ”That word is Greek”, så menar grekerna att OK faktiskt härstammar från grekiskans Olla Kalla (allt bra). Kanske har de rätt, det kan väl vara svårt att bevisa.

Men grekiskan är inte bara rena rama grekiskan, utan det verkar också vara ett fascinerande språk där allting ”makes sense”. Tag t.ex. ordet Fisk. Fisk börjar med bokstaven Poseidon (ψ): och bara med detta ord kan man se två sammanhang: Poseidon är ju havets Gud och själva bokstaven påminner mycket om ett redskap man kan använda för att fiska. Eftersom grekiskan är ett så annorlunda språk jämfört med andra språk jag pratar så vill jag lära mig det! Vad ska jag med franska till när man kan lära sig mindre, men betydligt mer intressanta språk?! Kalimera, kalispera, kalinichta, kali chrona, kalla kalla, olla kalla… Finns det möjligtvis något sammanhang mellan att hundratals ord börjar med kalla (bra) och att Grekland har Europas lägsta självmordsstatistik?

Vid Akropolis i Aten finns det dock en legend om ett par som hoppade ner från klippan. Mindre romantiska ställen för en sådan akt kan man väl föreställa sig.

Efter 5 timmar på tåget kom vi fram till Atens Centralstation runt 7-tiden på kvällen. För en huvudstad med 5 miljoner invånare var Centralstationen miniatyr liten, skulle snarare passa i en stad med 50000 invånare. Den hade 3 spår och 3 biljettluckor.

Efter middag hos Simos faster Maria, gick vi till området runt Akropolis vid midnatt. Och det var magiskt, helt folktomt, inga turistbussar så långt ögat kunde nå. Upplyst i natten, det var nästan så att man såg gudarna sitta på sina tempel och vicka på tårna! Det var iskallt, nästan för kallt för att vara utomhus, trots vinterjackan. Inte vad man tänker sig om Aten precis. Vi tog en runda i Plaka, som är Atens Bairro Alto eller Paris Montmartre. Slingriga gator och bouzouki musik från restauranger eller klubbar, s.k. boites. Trots att Aten ligger vid havet så känner inte atenarna att de bor nära havet… Men bara 10 minuter med bil från centrum är man vid Medelhavet och stränder. Närmsta ön ligger bara en timmes båtfärd bort och på horisonten kan man se den livliga båttrafiken. Vi cruisade på strandavenyn och gick tillslut till ett schysst ställe precis vid havet. Konstigt att se alla sommarmöbler stå utomhus, väntandes på att säsongen ska börja och att folket ska strömma in. Jag måste komma tillbaka på våren eller tidig höst – det kändes faktiskt som om detta mitt första besök ”bara” var en introduktion: Det finns så mycket mer att se, både på fastlandet, men sen så finns ju också alla öar! Simos familj har hus på en ö, så dit hoppas jag åka någongång! Typsiskt Simos så har just denna ö en av ö-världens största militärflygplatser… Hehe. På tal om öar så hörde jag ommånga som gör sin värnplikt ute i ö-världen, speciellt på öar nära Turkiet. Den eviga fienden. Min kompis Aris jobbade i Ankara i 3 månader och familj och vänner frågade honom vad i all världen han skulle göra i Turkiet! Simos bor 3 timmar med bil från gränsen, men har aldrig varit där. Jag frågade om de är rädda för en turkisk invasion, nej inte riktigt, gränsbaserna är mer till för anti-smuggling. Men nog tänker de på Turkiet med bitter smak i munnen, enligt greker så var ju stora delar av dagens Turkiet grekiskt.

Annat är det med landet i norr. FYROM-former Yugoslav Republic of Macedonia. FYROM var del av Alexander den Stores pappa Filipes kungadöme. Men på den tiden bodde inte det slaviska folkslaget där och man pratade någon grekiska. Efter krigen i f.d. Jugoslavien så började detta nya land kalla sig Makedonien. Usch och fy och mycket kalla diplomatiska relationer. Makedonien är grekiska Makedonien (Thessalonikis region) enligt grekerna och inget annat. Det var intressant att observera att de inte ens refererar till FYROM, utan om någon kommer därifrån säger man helt enkelt att de kommer från Skopje-även om de inte alls kommer från huvudstaden. Detta fick mig att tänka på hur Tina brukade förklara var hennes mamma kommer ifrån: Hon brukade säga ”Makedonien, det är nästan Grekland”. Nu har dock Grekland makat sig lite och kn tänka sig att FYROM kallar sig Northern Republic of Macedonia, allt annat kommer de att lägga ett veto mot. Tilläggas kan att man måste ha ett sorts visum för att köra över gränsen.

Min resa till antikens Grekland avslutades med något som jag haft i bakhuvudet hela tiden-en jordbävning. Klockan 07:14 på söndagsmorgonen väcktes vi och jag bokstavligen kastades ur sängen. Golvet i femvåningshuset i centrala Aten skakade vågrätt! Det mullrade något enormt från marken och de 15 sekunder som det skakade kändes som flera minuter. Efteråt slog vi på TVn och på alla kanaler pratade man om jordbävningen – som tydligen mätte 5.5 på Richterskalan. Vi mådde riktigt illa och visste inte riktigt hur vi skulle fortsätta dagen. Trots mina farhågor om jordbävningar så var det en väldigt intressant upplevelse – inte minst gav det mig en väldig respekt för Mother Earth. Och trots upplevelsen så gjorde Grekland ett mycket djupt intryck på mig-och nu har Simos köpt ett sommarhus i Halkidiki så jag anar att jag kommer att spendera mer tid där, drömmandes om antikens gudar.